Bekämpa mullvadar
Mullvaden är cylindriskt formad, omkring 15 cm lång. Pälsen är bländande svart. Den har stora ljusa grävskovlarna på frambenen och tillspetsad ljusröd nos.
Genom sin avrundade, runda kroppsform är mullvaden anpassad till att ta sig fram i sitt underjordiska gångsystem, och en speciell struktur i pälsen gör det möjligt för den att röra sig både framåt och bakåt utan att få in jord i pälsen.
De enskilda hårstråna står vinkelrätt ut från kroppen, och täckhår och ullhår är nästan lika långa. Mullvaden saknar ytteröron. Ögonen täcks av pälsen, varför de bara blir synliga när håren reser sig trattformigt över dem.
De är blå, bara 1 mm i diameter och inte täckta av hud. Nosen är naken, mycket känslig och stödd av inre brosk, men den används inte till att gräva med.
Utanför sitt gångsystem kan mullvaden röra sig snabbt, antingen i gång eller i språng, genom att stödja sig på framkanten av framfötterna och på de normalt formade bakfötterna.
Inne i gångarna pressar den framfötterna mot sidoväggarna när den rör sig framåt.
I naturen har man sällan möjlighet att höra mullvadens läten., men i fångenskap hörs läten som säkert förekommer även i frihet.
Det rör sig om ett genomträngande skrik vid rädsla, och i kamp utstöts det flera gånger i rad.
Ett mer dämpat "kvitter" kan höras under näringssök. Den finns i hela södra Sverige, upp till Vänern och Vättern.
Den förknippas titt och tätt med jordbruksmark och trädgårdar, där lämningarna av dess aktivitet i form av de typiska mullvadshögarna är avslöjande. Lövskogar trivs de också i.
Avgörande för beståndstätheten är inte vad som växer på marken utan hur stor födomängd som finns nere i jorden och jordmånens beskaffenhet.
Är jorden inte alltför torr och sandig eller helt vattendränkt, kan mullvaden med framgång gräva sina gångsystem och hitta föda vilken oftast består av daggmaskar men även skalbaggar och fjärilar duger. De äter mycket varje dag, cirka ¾ av sin vikt.
Honan är parningsberedd först i april. Efter ungefär fyra veckors dräktighet föds ungarna i maj-juni. Vanligtvis föds en kull om året, och antalet ungar är fyra, men kan variera mellan två och sju stycken.
De nyfödda ungarna är nakna och blinda och väger knappt fem gram. Efter 14 dagar är de nästan svarta, pälsen börjar bryta igenom, och när ungarna är tre veckor gamla öppnas ögonen. Hannen deltar inte i vården av ungarna.
Efter fyra till sex veckor börjar ungarna själva leta föda i moderns gångsystem, men efter ytterligare en månad blir de bortjagade och är tvungna att hitta ett ledigt gångsystem - eller leva ett riskfyllt liv i någon annans - tills de själva är starka nog att påbörja ett större grävarbete.
I juli-augusti är ungarna utvuxna men väger mindre än de äldre djuren. Först under följande vår blir de könsmogna.
Dödligheten är stor bland ungdjuren, bara en av fem mullvadar blir äldre än ett år. Därefter är överlevnadschanserna ganska goda, men bara några få blir fem år eller äldre.
Bekämpning
Använd mer än en fälla. Täck fällorna med jord och låt de vara i tre dagar, detta borde ge fällorna en jordig doft.
Tillförsäkra att inget ljus kommer in i tunnel efter att ha lagt i fällan i tunneln. Ha koll på fällan två gånger om dagen så det ser bra ut.
Många väljer att använda djurvänliga fällor som fångar djuren levande för att sedan släppas ut några kilometer bort. Med denna metod följer ett ansvar att kontrollera fällorna minst ett par gånger om dagen.
Ljud- och vibrationsavskräckare innebär att man sticker ner apparaten i marken, den sprider ifrån sig vibrationer som mullvadar och sorkar upplever som otryggt.
Det här systemet är bra när det fungerar, de flesta har framgång, men en del har haft mindre lyckade resultat. Det beror oftast på olika kvalité i jorden och om man följt instruktionerna - apparaten ska sitta trångt i marken. Är jorden porös täcker den mindre yta än vid kompakt jord.
