Gammal villa blev plusenergihus

Andreas Molin är en "väljordad" doktorand som verkligen omsatt sina kunskaper i praktiken. När vi träffar honom så gör vi det hemma i Ljungsbro. Där bor han tillsammans med fru och tre barn i det som tidigare var en gul tegelvilla från 1976, men som idag är ett vitrappat plusenergihus.
Huset blev såklart en del av hans forskning och visar hur man faktiskt kan hamna på plus på energikontot genom en renovering och solenergi.
– Om man ändå vill byta fasad och tak så är det egentligen inte så mycket dyrare att göra så här, säger Andreas Molin.
Definitionen enligt EU-normen för passivhus är att det inte får förbruka mer än 12 Watt per kvadratmeter. Isoleringen är ju ganska självklar, men lufttätheten är det många svenskar som förknippar med 80-talets mögelhus.
– Anledningen är att kall luft inte kan bära lika mycket fukt som varm luft, vilket gör att när fukten inne i huset passerar ut genom väggarna och träffar den kalla luften så fälls den ut som kondens i väggen.
Alltså måste huset vara helt tätt för att det ska fungera och tilluften samt cirkulation måste skötas via ett ventilationssystem. Alternativet är annars ett dragit gammal hus, där tilluften drar in genom väggar och golv och sedan går ut genom skorstenen.
Andreas Molin demonstrerar husets täthet genom att dra på köksfläkten och sedan be mig öppna ytterdörren. Det är nästan så det inte går och det pyser rejält när dörren släpper undertrycket. Och trots att han gått hela vägen med sitt 70-talshus har han ändå utgått ifrån det som fanns i huset. Så istället för att värma luften som cirkuleras använder han husets gamla enrörssystem med tillhörande element. Till det har han kopplat en värmepump.
– Jag försöker också få resten av familjen att tänka på såna saker som att inte hälla ut badvattnet, utan låta det stå i badkaret och svalna, så vi kan återanvända värmen.
Det största problemet är dock fortfarande att få till vettiga avtal med nätägare och nätägarnas vilja att hantera mikroanläggningar och deras överskott varierar kraftigt.
Text och foto: Henrik Fitinghoff