Kryddväxter för alla sinnen

Drömmen om örtagården är inte ny och i gamla trädgårdar hade kryddgården sin givna plats - en tradition som många åter tagit fasta på när intresset för kryddväxter stadigt ökar.

Även om man inte har tid och plats för en regelrätt kryddgård kan man ändå få en doft av örtagård bara genom att ha några få kryddväxter i en rabatt nära köksingången, eller plantera favoriterna tillsammans med andra prydnadsväxter, som kantväxter eller som en liten del i grönsakslandet.
 En lätt jord är en fördel för flertalet kryddväxter, eftersom många naturligt är anpassade för att växa under torra och magra förhållanden. Kryddväxter är i regel lättskötta, men de flesta fleråriga kryddväxter mår bra av att förnyas vart fjärde eller femte år. Antingen kan man gräva upp de gamla plantorna på våren och ta vara på de livskraftiga delarna och plantera dessa på nytt, eller så sätter man nya plantor. Samtidigt som man förnyar kryddväxterna kan man passa på att gödsla jorden försiktigt med naturgödsel och noga rensa bort ogräs, som vuxit in i plantorna.

På höstkanten känns det alltid frestande att städa upp i trädgården, men gå varsamt fram bland kryddväxterna. Om man klipper ner på hösten ökar risken att plantorna inte klarar övervintringen så bra. Putsa bara lite försiktigt på hösten, rensa bort ogräset och snygga till, men vänta med nedklippning och storstädning till våren.
 
Hela växtsäsongen kan man använda de färska örtdelarna. Det är en härlig känsla att en tidig sommarmorgon kunna gå ut och skörda blad och blommor. Om man vill skörda kryddväxter för den mörka årstidens behov finns det några tumregler för att få bästa resultat:
- skörda endast friska och oskadade växtdelar
- blad och skott skördas helst strax före blomning eller i början av blomning
- blommande skott och blommor skördas när knopparna precis börjar slå ut
- rötter skördas bäst på hösten
- ovanjordiska delar skördas i torrt och helst soligt väder, gärna mitt på dagen
- växterna torkas så snabbt som möjligt på ett luftigt ställe, dock inte i direkt sol
- de helt torra örterna förvaras mörkt och svalt, t.ex i en tät glasburk eller i en papperspåse som läggs i en plastpåse

Några lättodlade kryddväxter

Citronmeliss, Melissa officinalis
Citronmeliss är en lättodlad växt, som är fin att dekorera med eller göra ett friskt örtte av. Tidigt på våren kommer de första skotten, som växer upp till en ca 50 cm hög buskliknande ört, vilken vissnar ner under vintern. Plantorna klipps ner kraftigt på våren. Citronmeliss har svagt ludna blad och små, vita nektarrika blommor i bladvecken. Hela växten avger vid beröring en frisk citrondoft. Den är känslig för barfrost och det är bäst att vintertäcka i Mellansverige och längre norrut. Melissa är det latinska namnet för honungsbi, och både bi och humlor besöker den gärna. Växten benäms även Hjärtansfröjd, eftersom den inom folkmedicinen använts som bl.a hjärtmedicin.

Citrontimjan, Thymus x citriodorus
Citrontimjan är en sympatisk liten krydda, som växer med ett kompakt växtsätt och bildar en gulgrön matta av blanka blad med läckert lilarosa blommor. Den har en frisk citrondoft och ger en angenäm kryddning i många maträtter och drycker. Passar bra i stenpartiet. Lite mindre härdig än vanlig timjan.

Isop, Hyssopus officinalis
Isop är en 30-50 cm hög, doftande kryddbuske med mörkgröna, smalt lansettlika blad och klarblå, ibland röda, sällan vita blommor. Självsår sig lätt. På våren kan en tredjedel av plantan klippas bort. Isopen är en gammal läkeväxt, men odlas nu ofta som prydnadsväxt för sina vackra blommor och sin starka kryddoft. Isop är bra i te mot förkylning och hosta. Passar som kantväxt; det blir mycket vackert med varannan isop och varannan lavendel.

Lavendel, Lavendula angustifolia
Lavendel är en av kryddgårdens mest väldoftande örter, som uppskattades redan under antiken. Den 30-60 cm höga halvbusken har smala, grågröna blad och blåvioletta blomspiror. Lavendel kan klippas ner med ca en tredjedel på våren. I södra Sverige klarar den vintern bra, men längre norrut kan den behöva täckas om den inte skyddas av snötäcke. Lavendel passar både som häck och solitär, och den är mycket vacker i rosenrabatten. Används främst för sin väldoft, men kan också användas som krydda och läkeväxt. Främst används blommorna, men också bladen innehåller de verksamma ämnena.

Kungsmynta eller oregano, Origanum vulgare
Kungsmynta, som egentligen inte är någon mynta, är en starkt doftande, 30-50 cm hög ört med busklikt växtsätt, som lätt frösår sig och kommer upp både här och där i rabatten. Kungsmyntan är en lättodlad, härdig, och användbar kryddväxt, som också finns vildväxande på vissa platser upp till Jämtland. Det finns många olika typer, som skiljer både i färg och höjd. Det finns också många odlade varianter, och dessa kallas ofta oregano. Den starkaste smaken har den grekiska varianten.
 Både blommor och blad kan användas i matlagningen, och den har många medicinska egenskaper. Blommorna kan torkas som eterneller.

Libbsticka, Levisticum officinale
Libbsticka är en mycket härdig och ståtlig växt, som i bördig jord kan bli över ett par meter hög. Den tål att växa torrt, men blir då bara någon meter hög. Smaken och doften är mycket speciell, och man behöver kanske lite tid för att vänja sig vid den. Libbsticka kan användas både som krydda och läkeväxt. Enligt folktron ska libbsticka gärna stå i närheten av ingången till huset för att skydda hemmet mot onda väsen, råttor och ormar.

Malört, Artemisia absinthum
Malörten är en av kryddgårdens uråldrigaste växter, nämnd redan på faraonernas tid, och den tillskrivs många speciella förmågor. Den är kanske mest känd som brännvinskrydda, beska droppar. I stora mängder är dock malört hälsovådligt.
 Den anspråkslösa, solälskande malörten blir en ca 70 cm hög halvbuske med silvrigt gråludna, flikade blad. Blommar i augusti-september med små gula, knappliknande blommor i grenspetsarna. Enligt folktron ska de blommande skotten skördas under Bartolomeusnatten, den 24 augusti - och då är ofta blomknopparna precis lagom utvecklade.
 Malörten självsår sig, och vill man undvika detta bör man skära av alla blomställningarna innan de går i frö. Malörten är härdig och kan odlas i hela landet.
 -Malörtssaft fördriver ock vägglöss och loppor om man stryker den där de vistas eller på sin kropp,- rekommenderade Collin 1741 i en läkebok.

Salvia, Salvia officinalis
Salvia är en 30-70 cm hög halvbuske med brett lansettlika, gråaktigt mjuka blad och blåvioletta blommor. Salvia är flerårig, men bör förnyas efter några år om man vill ha hög kvalitet på kryddan. Salvian är mycket mångformig både i utseende och kryddsmak. Plantan kan skäras ner på våren till ungefär halva höjden för att ge många, nya skott. I södra Sverige övervintrar den oftast utan täckning, men längre norrut klarar den inte en snöfattig vinter utan täckning. Bladen används som krydda och läkeväxt. Bäst är att skörda ganska unga blad, som äldre blir de beskare.

Timjan, Thymus vulgaris
Timjan är en välkänd favorit bland kryddväxterna, och använd i tusentals år. Örten blir en tätt förgrenad, upprätt, 10-30 cm hög halvbuske med utbrett växtsätt. Den har ljuvligt doftande nektarrika, ljuslila blommor. Bladen är små, smala med inrullad kant. Timjan är inte fullt härdig, men kan odlas som flerårig i södra och mellersta Sverige, och som ettårig eller med vintertäckning längre norrut. Trivs bra i stenpartiet.
 I det antika Grekland betraktades den lilla oansenliga blomman som en symbol för mod och handlingskraft. Timjan är en uppskattad krydda i många rätter och den används också mycket inom läkemedelsindustrin. Både blad och blommor kan användas. I ett bra te mot förkylning har timjan sin givna plats.

Text & Foto: Lisbeth Larsson